Manhålsformar är vanligtvis gjorda av två huvudmaterial: plast och metall. Olika material har olika egenskaper, tillämpliga scenarier och bearbetningsmetoder. Nyckeln är att välja lämplig typ baserat på brunnens användningsmiljö, konstruktionskrav och kostnadsbudget. Bland plastmaterial är hög-polyeten (HDPE) det vanliga valet. Detta material har stark kemisk stabilitet, är resistent mot syra- och alkalikorrosion och kan anpassas till scenarier som innehåller frätande medier som kommunalt avlopp och kommunalt avlopp. Den är också lätt (mer än 50 % lättare än stålformar av samma storlek), vilket gör den lätt att hantera och montera. Den gjutna brunnsytan är slät och inte lätt fläckig. HDPE-material har dock relativt svag värmebeständighet och styvhet. När den utsätts för höga temperaturer (som sommarsolexponering) eller utsätts för betydande yttre tryck (som områden som krossas av tunga fordon), är den benägen att deformeras. Därför är den mest lämplig för vanliga brunnsscenarier med icke-tung last. Polypropen (PP) är också ett vanligt material för plastformar. Dess styvhet är något bättre än HDPE och dess temperaturområde är bredare (-20 grader till 120 grader ), men dess lågtemperaturbeständighet är något sämre. Vid användning i kalla områden måste frostskyddsmedel tillsättas för modifiering. Det används vanligtvis för små brunnsformar i tempererade klimat.
Bland metallmaterial är kolkonstruktionsstål (som Q235 och Q355) den mest använda typen. Den här typen av stål har hög hållfasthet och styvhet, tål tunga belastningar och frekvent användning, och är lämplig för manhålsapplikationer på kommunala huvudvägar, fabriksområden och andra scenarier där det behöver tåla långtidstrafik med fordon eller yttre påverkan. Stålformar kan svetsas och böjas till komplexa strukturer (som oregelbundet formade brunnar och stora-manhål) och har lång livslängd (kan återanvändas mer än 50 gånger under normalt underhåll). Stålformar är dock tunga (en 4-meter-lång form kan väga över 300 kg), kräver mekanisk hantering och är benägna att rosta, vilket kräver regelbunden rostborttagning och förebyggande behandling (som sprutning av epoxizinkrik färg). Brunnformar i rostfritt stål (som 304 och 316) är lämpliga för speciella scenarier med stark korrosion (som kemiska industriparker och kustområden). Deras korrosionsbeständighet är vida överlägsen den hos vanligt kolstål, och deras yta har en hög grad av jämnhet, vilket gör det svårt för smuts att fästa. De är dock dyrare (3-5 gånger så mycket som vanliga stålformar) och används vanligtvis bara i speciella miljöer med hög korrosion och höga krav.
Dessutom finns ett mindre antal kompositbrunnsformar, såsom glasfiberarmerad plast (FRP). Detta material kombinerar plastens korrosionsbeständighet med stålets höga hållfasthet. Det är lättare än stålformar och mer hållbart än plastformar, men dess bearbetning är komplex och kostnaden är relativt hög, vilket begränsar dess tillämpning. Det används mest i specifika tekniska scenarier där hög vikt, styrka och korrosionsbeständighet krävs. Sammantaget har olika material för brunnsformar sina egna lämpliga tillämpningar, och valet bör baseras på en omfattande övervägande av den faktiska användningsmiljön, belastningskraven och kostnaden.